Under en längre tid nu har mitt begär efter en egen pool växt sig allt starkare. I nuläget börjar det faktiskt närma sig en regelrätt fixering. Jag bara måste ha en pool snart, så är det bara. Jag vet också att det här begäret inte kommer att ge med sig eller ens lindras det minsta. Får jag ingen pool kommer något otäckt att hända, den saken är jag fullkomligt övertygad. Risken är att jag förlorar förståndet helt och hållet och måste spärras in på låst avdelning för all framtid. Självklart vill jag undvika en sådan utveckling. Jag menar jag har jobb, vänner och fritidsysselsättningar att ta hand om. Det är många som är beroende av mig. Jag kan bara inte försvinna och tappa kontakten med den verkliga världen nu. Alltså måste jag få till en pool snart. Dessvärre kan man ju inte få privat simanläggning utskriven av läkare i dagsläget. Så det är allt dags för mig att skära ner på övriga utgifter. Allt hänger på det.
Det senaste året har jag läst väldigt mycket om plastikkirurgi och skönhetsoperationer. Dels för att jag är intresserad ur ett hobbyakademiskt perspektiv, dels för att jag inte utesluter att jag kommer genomgå en plastikoperation. Nu säger jag inte att jag är någon skönhet till att börja med, men jag ser väl inte direkt anskrämlig ut heller. Jag vill också gärna behålla och bevara den skönhet jag faktiskt har, hur stor eller ringa den är får någon annan bestämma, så länge det bra är möjligt. Därför överväger jag högst allvarligt en plastikoperation. Kanske inte just nu men mycket sannolikt inom en inte alltför avlägsen framtid. Det kan handla om en tre eller fyra år in i framtiden, kanske till och med sju-åtta . Det är svårt att säga något definitivt om det just nu. Men på lite längre sikt ser jag det som mer eller mindre oundvikligt, ett faktum. Jag har som alla andra ett bästföredatum och om det går att flytta fram detta bara något är jag beredd att göra vad som krävs.
Det är bara att erkänna. Jag kan inte dölja det här längre eller går inte dölja längre. Jag har helt enkelt lagt på mig en några kilon för mycket. Det har gått så långt att jag knappt kan använda en stor del av min garderob. Vilket ju naturligtvis är ytterst irriterande eftersom jag har mycket fina grejer där. Nej, jag skulle alltså behöva gå ner i vikt snabbt och smidigt och allra helst utan någon som helst ansträngning. Det där sista blir väl svårt kan jag tänka mig, lite träning och några gymbesök får jag väl stå ut med och det ska bli något resultat. Men det vore allt bra om jag kunde hitta något preparat (av den lagliga sorten alltså) som ökar kroppens fettförbränning. Det finns ju en hel djungel av naturläkemedel men det är svårt att veta vilka som verkligen funkar. Jag vill ha något garanterat ger resultat.
Jag tänker för mycket, den saken börjar stå allt mer klar. Tänkande i sig har jag i och för sig inget emot men jag önskar ändå att jag kunde vara mer av handlande person och slippa alla dessa grubblerier jag dras med. Varför hålla på och ifrågasätta hela tiden, väga för och emot, analysera sönder och samman när man kan göra bara göra utan reflektion? Ibland blir det nämligen bättre, på fullt allvar, om man låter bli att reflektera och oja sig. Jag har en vän som är så. Handlingskraftig alltså. Vad jag vet så har han i princip aldrig legat och grubblat i tid och tid över sina livsval. Nej, han har bara gjort utan mer än någon sekunds överläggning med sig själv. Jag däremot har så fort jag ställts inför någon större fråga stött och blött alla alternativ i jämförelsevis evighetslånga perioder. Ändå tror jag att hans val, den beslutsamme vännens, många gånger har fått bättre utfall än mina. Det verkar i alla fall så. Ibland kan jag till och med få för mig att relativt veliga och analytiska personer som jag faktiskt skulle må och klara sig bättre i livet om vi överlät en av våra val till slumpen, kanske genom tärningskastande. Eller om jag drabbades av någon allvarlig svårighet eller sjukdom, kanske någon åkomma i gula fläcken, så jag fick något verkligt att oroa mig för.
Varför går man över huvud taget upp på morgonen? Den frågan har jag ställt mig många gånger. Människor verkar vara så olika här. Jag förstår inte. Inte den som låter allt förfalla. Men lika lite den som är sprängfylld av ambition. Vissa personer verkar det som har i princip sedan födelsen strävat efter något oklar vad. De här människorna skaffar dubbel eller trippel examen i hyfsat komplicerade ämnen. Det finns det som är både läkare och jurister, vissa är journalist, ekonom och på samma gång psykolog. Under tiden har de jobbat på påtända bävrar. Jag förstår inte vad orken kommer ifrån och definitivt inte motivationen. Men blir de glada så visst för fan kör på. Jag kommer aldrig att bli så. Ibland kan jag dock känna ett ganska så påtagligt sting av avund. Att jag inte är likadan, lika lyckad. Jag kommer aldrig bli framträdande eller lämna ett märke i historien. När jag är död kommer ingen att komma ihåg mig. Jag vet inte ens om någon kommer ihåg mig nu. Bryr sig det minsta om min existens. Kanske om jag varit läkare och löst några jobbiga besvär som rör klimakteriet. Nej, förmodligen inte ens då.
Jag har på fullaste allvar börjat misstänka att det spökar i mitt hus. I vanliga fall är jag alltid ytterst skeptiskt inställd till allt prat om övernaturliga fenomen och eventuella ufoobservationer. Jag kan däremot möjligtvis ha sett ett USO (unidentified sailing object) när jag var ute med på båten en gång på sen sommaren 1989 tror det var. Men det hör inte hit, nu handlar det om eventuella spöken. Det låter bland annat väldigt konstigt i mitt hus på natten och så i vissa rum infinner sig vid vissa tidpunkter en kuslig känsla, en tät stämning av något jaa… mystiskt. Mystiska saker har också inträffat till exempel har min kaffebryggare gått sönder och så har jag oförklarligt drabbats av urinvägsinfektion. Jag kanske borde ta hit någon från det där spökjägarprogrammet de visar på teven där en engelsk man (och ibland en göteborgare) går omkring och säger att det står någon i det här rummet, det gör det alltid nämligen. Spöket är nästan alltid stins också av någon märklig anledning. Undrar om mitt också är det.
Ofta överskuggas mitt vara av ett ogenomträngligt mörker. Så har det nog alltid varit men inte i samma grad som nu. Inte någonsin faktiskt. Det är i alla avseenden fullkomligt outhärdligt på allvar. Jag har alltid sett självmord som en utväg för de svaga men nu undrar jag inte om det inte är ända utvägen. Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra annars, det finns inget kvar här för mig längre. Inget att hålla fast vid, inget som håller mig ovanför ytan jag ser inte något själ längre att klamra mig fast vid något som… äh. Benskörhet eller nåt. Vad jag menar är att jag lika gärna kan släppa taget. Jag har kämpat länge nog, jag ställer min plats i den här världen till förfogande. Jag vet ännu inte exakt när jag sticker härifrån för gott eller ens vilket transport medel jag kommer att välja. Jag vet bara att ifall ingen radikal förbättring av min situation uppenbarar sig snart säger tack för mig.