Existentiella frågor
Varför går man över huvud taget upp på morgonen? Den frågan har jag ställt mig många gånger. Människor verkar vara så olika här. Jag förstår inte. Inte den som låter allt förfalla. Men lika lite den som är sprängfylld av ambition. Vissa personer verkar det som har i princip sedan födelsen strävat efter något oklar vad. De här människorna skaffar dubbel eller trippel examen i hyfsat komplicerade ämnen. Det finns det som är både läkare och jurister, vissa är journalist, ekonom och på samma gång psykolog. Under tiden har de jobbat på påtända bävrar. Jag förstår inte vad orken kommer ifrån och definitivt inte motivationen. Men blir de glada så visst för fan kör på. Jag kommer aldrig att bli så. Ibland kan jag dock känna ett ganska så påtagligt sting av avund. Att jag inte är likadan, lika lyckad. Jag kommer aldrig bli framträdande eller lämna ett märke i historien. När jag är död kommer ingen att komma ihåg mig. Jag vet inte ens om någon kommer ihåg mig nu. Bryr sig det minsta om min existens. Kanske om jag varit läkare och löst några jobbiga besvär som rör klimakteriet. Nej, förmodligen inte ens då.