Lite höstdepp
Ofta överskuggas mitt vara av ett ogenomträngligt mörker. Så har det nog alltid varit men inte i samma grad som nu. Inte någonsin faktiskt. Det är i alla avseenden fullkomligt outhärdligt på allvar. Jag har alltid sett självmord som en utväg för de svaga men nu undrar jag inte om det inte är ända utvägen. Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra annars, det finns inget kvar här för mig längre. Inget att hålla fast vid, inget som håller mig ovanför ytan jag ser inte något själ längre att klamra mig fast vid något som… äh. Benskörhet eller nåt. Vad jag menar är att jag lika gärna kan släppa taget. Jag har kämpat länge nog, jag ställer min plats i den här världen till förfogande. Jag vet ännu inte exakt när jag sticker härifrån för gott eller ens vilket transport medel jag kommer att välja. Jag vet bara att ifall ingen radikal förbättring av min situation uppenbarar sig snart säger tack för mig.