Jag tänker för mycket, den saken börjar stå allt mer klar. Tänkande i sig har jag i och för sig inget emot men jag önskar ändå att jag kunde vara mer av handlande person och slippa alla dessa grubblerier jag dras med. Varför hålla på och ifrågasätta hela tiden, väga för och emot, analysera sönder och samman när man kan göra bara göra utan reflektion? Ibland blir det nämligen bättre, på fullt allvar, om man låter bli att reflektera och oja sig. Jag har en vän som är så. Handlingskraftig alltså. Vad jag vet så har han i princip aldrig legat och grubblat i tid och tid över sina livsval. Nej, han har bara gjort utan mer än någon sekunds överläggning med sig själv. Jag däremot har så fort jag ställts inför någon större fråga stött och blött alla alternativ i jämförelsevis evighetslånga perioder. Ändå tror jag att hans val, den beslutsamme vännens, många gånger har fått bättre utfall än mina. Det verkar i alla fall så. Ibland kan jag till och med få för mig att relativt veliga och analytiska personer som jag faktiskt skulle må och klara sig bättre i livet om vi överlät en av våra val till slumpen, kanske genom tärningskastande. Eller om jag drabbades av någon allvarlig svårighet eller sjukdom, kanske någon åkomma i gula fläcken, så jag fick något verkligt att oroa mig för.
Varför går man över huvud taget upp på morgonen? Den frågan har jag ställt mig många gånger. Människor verkar vara så olika här. Jag förstår inte. Inte den som låter allt förfalla. Men lika lite den som är sprängfylld av ambition. Vissa personer verkar det som har i princip sedan födelsen strävat efter något oklar vad. De här människorna skaffar dubbel eller trippel examen i hyfsat komplicerade ämnen. Det finns det som är både läkare och jurister, vissa är journalist, ekonom och på samma gång psykolog. Under tiden har de jobbat på påtända bävrar. Jag förstår inte vad orken kommer ifrån och definitivt inte motivationen. Men blir de glada så visst för fan kör på. Jag kommer aldrig att bli så. Ibland kan jag dock känna ett ganska så påtagligt sting av avund. Att jag inte är likadan, lika lyckad. Jag kommer aldrig bli framträdande eller lämna ett märke i historien. När jag är död kommer ingen att komma ihåg mig. Jag vet inte ens om någon kommer ihåg mig nu. Bryr sig det minsta om min existens. Kanske om jag varit läkare och löst några jobbiga besvär som rör klimakteriet. Nej, förmodligen inte ens då.
Jag har på fullaste allvar börjat misstänka att det spökar i mitt hus. I vanliga fall är jag alltid ytterst skeptiskt inställd till allt prat om övernaturliga fenomen och eventuella ufoobservationer. Jag kan däremot möjligtvis ha sett ett USO (unidentified sailing object) när jag var ute med på båten en gång på sen sommaren 1989 tror det var. Men det hör inte hit, nu handlar det om eventuella spöken. Det låter bland annat väldigt konstigt i mitt hus på natten och så i vissa rum infinner sig vid vissa tidpunkter en kuslig känsla, en tät stämning av något jaa… mystiskt. Mystiska saker har också inträffat till exempel har min kaffebryggare gått sönder och så har jag oförklarligt drabbats av urinvägsinfektion. Jag kanske borde ta hit någon från det där spökjägarprogrammet de visar på teven där en engelsk man (och ibland en göteborgare) går omkring och säger att det står någon i det här rummet, det gör det alltid nämligen. Spöket är nästan alltid stins också av någon märklig anledning. Undrar om mitt också är det.
Ofta överskuggas mitt vara av ett ogenomträngligt mörker. Så har det nog alltid varit men inte i samma grad som nu. Inte någonsin faktiskt. Det är i alla avseenden fullkomligt outhärdligt på allvar. Jag har alltid sett självmord som en utväg för de svaga men nu undrar jag inte om det inte är ända utvägen. Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra annars, det finns inget kvar här för mig längre. Inget att hålla fast vid, inget som håller mig ovanför ytan jag ser inte något själ längre att klamra mig fast vid något som… äh. Benskörhet eller nåt. Vad jag menar är att jag lika gärna kan släppa taget. Jag har kämpat länge nog, jag ställer min plats i den här världen till förfogande. Jag vet ännu inte exakt när jag sticker härifrån för gott eller ens vilket transport medel jag kommer att välja. Jag vet bara att ifall ingen radikal förbättring av min situation uppenbarar sig snart säger tack för mig.